Till Rydalstjejerna och personal

Jag skulle vilja tack tjejerna i Rydal som tog över och visade utställningen. För ert enorma engagemang och intresse. Det märktes tydligt att ni blev intreserade och ville lyfta fram ämnet. Hoppas att ni hade en rolig och lärorik tid med utställningen nere hos er. Vi tyckte att det var jättekul att få komma ner och träffa er och all trevlig personal för att se vad bra mottagen utställningen blev. Hoppas ni fortsätter med detta på något sätt. Även jättekul att ni bloggat här en del. Fortsätt gärna om ni har något viktigt ni vill förmedla.

//Ulrika, projektledare Smal för Sensus

Smalutställningen i Media.

Här kommer lite länkar till inslag och artiklar som gjordes kring Smal-Snygghet, Makt, Ansvar och Lidande när utställningen öppnade på Naturhistoriska Riksmuseet.

Rapport
 gjorde ett inslag.

Lars och Freja besökte Morgonsoffan.

ABC var där och gjorde ett inslag.

SR International var på plats.

God morgon Stockholm i P3 Ett litet längre inslag om utställningen.

Allt om Stockholm skrev en artikel om utställningen.

Nyhetsmorgon, TV4 var där och gjorde ett tidigt inslag.


Smal på Naturhistoriska Riksmuseet

För snart en månad sedan kom Smal-Snygghet, Makt, Ansvar och Lidande till Stockholm. Platsen för utställningen är Naturhistoriska Riksmuseet där utställningen nu kommer att stå fram till och med Mars. Vilket vi är jätteglada för.

Den 9 november bar det av till Stockholm för en utbildningsdag inför utställningen. Väl i Stockholm mötte vi upp två av deltagare från stockholms grupp som nu är aktiva i utställningen igen. Några av tjejerna från Norrköping höll i utbildningen tillsammans med guiden Annelie. En lång men givande dagen.

Den 11 november hölls sedan invigning och pressvisning. Det var en lagom skara med människor som dök upp till invigningen. Kvällen avslutades med en sköhetsfest som föreningen SMAL höll i.

Det blev några intensiva men roliga och lärorika dagar för oss alla. Mötet med medierna blev mycket större än vi kanske trott vilket gav oss mycket. Bra att utställningen får så pass uppmärksamhet som den fått. Men mer om det i ett annat inlägg.

Lite bilder från Stockholm:
        
              

Jag saknar det!

Helt otroligt, min tanke när utställningen lämnade Rydal var att det skulle bli skönt att inte ha så mycket att tänka på! Och även skönt att kunna ta till vara och få lite perspektiv på hela utställningen som vi har levt med de senaste månaderna.

Men, vad fel jag kunde ha. Jag saknar de, jag saknar att se fram emot en dag med guidningar och bara kunna gå in i utställningen och känna sig hemma. Men hur mycket jag än försöker kommer man aldrig ifrån det som utställningen faktiskt tar upp, för vet ni varför? Vi lever i det, och det är så vi har valt att leva tyvärr. Varje dag kommer jag och tänka på utställningen på olika sätt, för det är vår vardag!

Utställningen har hjälpt mig att komma fram till följande:

- Jag absolut älskar att guida, finns en anledning varför jag går på turismprogramet och jag har inte valt fel inriktning, Passar mig som handen i hansken!

- Jag vet vad jag vill arbeta med några år i framtiden, Guidning.

- Jag spenderar mer pengar än vad jag har i inkomst, till allt från smink till kläder och inte tala om skor, vilket kan vara ganska intressant, för hur går det runt?

- Även fast vi vet hur det ligger till är vi för lata eller ointresserade att ändra den världen vi lever i.

Kan nog hålla på länge till, denna utställningen är helt underbar!
och jag hoppas att den aldrig tar slut, ungdomarna som har gjort den, jag avgudar er!

Till mina "kollegor" på Rydals Museum, Vi gjorde ett bra jobb!

Tack!

Tankar från Kristin!

Jag är bra som jag är.

Idag kan förstå hur unga tjejer mår. Men jag hade glömt hur jag själv hade det. En dag hittade jag en gul, gammal dagbok med glittriga getingar på. Nästan längst bak i boken har jag skrivit en lista. Datumet är 29 december 2004. Då var jag tolv år gammal.

"29 dec 2004
Mina mål:
1. Snyggare kropp
2. Kunna självförsvar
3. Vara vig
4. Självsäker
5. Sjunga bättre
6. Framträda utan att hjärtat hoppar ur!
7. Blir stark
8. Vara sexig
9. Ha snyggt hår
10. Va smalare!!
11. Hålla formen fast att kunna äta!
12. Snyggare tänder"

Jag blir nästintill rädd när jag läser det här. Hur kunde jag tänka så? Vara sexig! Visste jag ens vad det betydde? Tanken på hur idealen påverkade mig då är skrämmande. Jag hade redan som tolvåring lärt mig hur man "ska" se ut. Smal, sexig, snygg och självsäker. Vad var det som hade fått mig att tro att jag inte dög? Att jag inte var smal nog eller hade snygga tänder? Det kanske värsta är att mycket av detta fortfarande sitter i, än idag. Jag är inte nöjd med mina tänder eller med min kropp. Startade de kraven redan då? Och vad var den utlösande faktorn? 

Vi hade en visning idag på Rydals museum för en sjätteklass. När jag läste ur min gula bok fick jag en starkare reaktion än vad jag hade väntat mig. Jag fick kommentarer som "Du måste mått dåligt då". Det är säkert sant. Jag måste mått dåligt då. Och tankan på att jag inte är ensam med dessa malande tankar är tragiskt. Många unga tjejer sitter med samma tankar som jag gjorde.

Tillsammans måste vi få ut budskapet om att alla är bra som de är! Du är bra som du är. Jag är bra som jag är.

//Frida

Toddlers and tiaras

Igår hade vi guider på Rydals museum möte. En sak som jag då hade frågor om var den del av tidningen som handlar om att skönhetsidealen sjunker allt längre ner i åldrarna. Jag har, ända sedan starten, haft svårt för att veta vad det är jag ska säga där. Men så, när jag kom hem, var det som om någon hört min oro.

På kanalen "travel and living" var det ett program som hette Toddlers and tiaras.  Det handlade om 2-12 åringar som deltog i skönhetstävlingar. Programmet gjorde mig riktigt illa till mods. Vad gör vi med våra barn egentligen? Vi berövar dem sin barndom, klär dem i kläder som vuxna har, sminkar dem tills de inte känner igen sig själva, får på dem löständer för att deras egna inte duger och i vissa fall sprayfärgas barnen för att se solbruna och "snygga ut". Detta är fel. SÅ fel!

Dessa mammor tror att de gör en tjänst för sina barn. Det är nästan så jag tycker synd om mammor som har så fel. Det som händer är att barnen lär sig att de inte duger som de är - redan när de än två år! De förstår att det bara finns en vinnare, och att det är den som är snyggast. De lär sig att det är när de står på scen iförd bikini och dansande som strippor som de få den uppmärksamhet de behöver. Det är fel. SÅ fel!


 


Barn ska vara barn. Ingen ska behöva utsättas för detta. Äntligen har jag något viktigt att säga i den delen av tidningen.

Jag vill tacka Smal-utställningen för att den öppnat mina ögon. Utan den hade kanske även jag tyckt att dessa barn är så "himla söta".


//Frida

Smal i Rydal

Utställningen smal har äntligen kommit till Rydal och vi har till och med kommit igång med guidningar! Då kan man undra sig vad den här utställningen gör i ett litet, litet samhälle som Rydal! Den här utställningen borde vara på större ställe som typ en stad! Fast vi har mycket människor här som besöker utställningen trots allt, vi har ju både Mark, Borås och sen är det ju inte långt till Göteborg eller Varberg! Så vi ligger mitt i mitten! Men utställningen är så grymt bra, den har ett sådant bra budskap som vi alla borde ta åt oss, om vi så bor i Rydal eller Stockholm!

Nu har utställningen varit här ett tag, vi har hunnit med guidning med grupper vilket gick toppen och sen har vi också hunnit med radiointerjuv och även invigning!
Invigningen kombinerades med både musik och teater, nu fortsätter allt med en massa föreläsningar här och där! Utställningen samarberar med "de goda livet" i mark som syftar till att främja hälsan hos befolkningen genom kunskap och upplevelse i Marks kommun. Det är det goda livet som står för alla föreläsningar och en och annan studiecirkel. Ämnet som de goda livet har utgått ifrån är SJÄLVKÄNSLA. Vi har även nu byggt upp en lokal del i utställning som har samma tema och det är ungdomar från Marks gymnasieskola som har hjälpt till på många olika sätt och vis.

På utställningen här i Rydal är vi 6 personer som guidar, 2 vuxna (Kristina Axelson och Åsa Andreasson) och sen är vi 4 ungdomar, Frida Gyllinge, Elin Hermansson, Theresa Christiansson och jag, Kristin Granhage. Tillsammans ska vi förmedla vidare detta starka budskap till människorna runt om oss. Hur det går får vi alla vänta och se!

Redan nu har vi fått in en hel del bokningar och fler har jag en känsla att de kommer rulla in.

Vi ska även tillsammans försöka hålla denna blogg igång under tiden utställningen befinner sig här!

/ Kristin



Rydals museum

Nu har det varit sommar och hösten har kommit med stormsteg, vi kan krypa upp i sofforna med våra filtar och tända ljus. Och med hösten kommer arbetet och nu har Smalutställningen tagit sig till Rydal, där man är mitt uppe i visningar och andra evenemang, mer om det kommer. Jag, två av ungdomarna från Norrköping och guiden Annelie från Arbetes museum åkte ner till Rydal för att träffa de unga guiderna plus personal för utbildning och information om utställningen Smal och arbetet kring den.

Vi kom till Kinna där vi bodde på Kinna Stadshotell den 17/8. Vi avnjöt lite mat på restaurangen när vi anlände och en härlig hotellfrukost på morgonen innan taxin kom för att hämta upp oss och köra oss till Rydals museum. Det var ungefär allt vi såg av Rydal också. Men det var ett jättefint museum som låg i en riktigt fin byggnad. Se bilder nedanför.

Dagen inleddes med en presentation av alla närvarande. Därefter tog Norrköpingsungdomarna och Annelie över och körde en guidning och informationsrunda av utställningen. Dagen avslutades med en diskussion om bakgrunden och vad man ska tänka på vid guidning. Vi vill tacka ungdomarna och all personal i Rydal för er varma mottagande och engagemang som ni verkade känna för utställningen. Det känns som den kommer att vila i trygga händer.

Framöver kommer nog ett och annat blogg inlägg från ungdomarna som guidar i Rydal upp hoppas vi. Vore riktigt roligt.

Lite bilder från resan:
           

Enligt vårt tycke är detta den bästa lokalen Smal har stått på hittills och av de vi har sett. Den är stor och luftig vilket gör att utställningen inte kändes ihoptryckt. Ljuset gjort också att utställningen lyftes.


Att arbeta med SMAL

För mig började det för nästan två år sedan. Med en tidningsartikel om en grupp ungdomar som gjorde en utställning om skönhetsideal, och en förfrågan om fler ville vara med. Jag nappade direkt. Skönhetsideal har alltid engagerat mig, på ett eller annat sätt. Jag har påverkats av dem, jag har sett andra påverkats, jag har pratat om dem funderat över dem och många gånger känt mig värdelös på grund av dem.

Från september till mars arbetade vi stenhårt med materialet till utställningen. Det var ungdomsgrupper i Norrköping, Stockholm, Malmö och Östersund som jobbade tillsammans. Själv kommer jag från Norrköping. I vårt arbete med utställningen fokuserade vi främst på skönhetsideal och media, samt kroppen och ätstörningar. Det blev många livliga diskussioner och många idéer. Vi skissade och skrev, funderade ut och funderade om. Vi ställde frågor på stan, gjorde enkätundersökningar, och gjorde intervjuer, en del live med filmkamra, en del per telefon och en del per mejl. Vi blev fotade i studio och fick se våra bilder retuscherade. Vi ritade och skrev krönikor. Allt var fantastiskt roligt och inspirerande, och det kändes som om vi faktiskt gjorde skillnad, som om vårt arbete betydde något. Det är en fantastisk känsla.

I mars 2009 var det dags för vernissage på Arbetets museum i Norrköping. Utställningen blev väldigt uppmärksammad i media, vilket var superhäftigt. Vernissagen var fantastisk. Alla vi som arbetat med utställningen deltog och det var så roligt att se utställningen färdig, att förstå att vi kunde göra något så stort, det är inte ofta man får ha den känslan när man är arton år.

Efter vernissagen var vi i Norrköpingsgruppen med och visade utställningen för skolklasser och andra grupper. Tillsammans med en pedagog från museet guidade vi utställningen. Det var roligt att se alla reaktioner och att höra alla diskussioner. Jag tror inte att jag lärt mig så mycket på så kort tid under någon annan period i livet.

Vi fortsatte arbeta fram ett pedagogiskt material som kunde användas i samband med utställningen. Det blev mer researcharbete, vi läste många böcker och artiklar, skrev mycket.

Nu är utställningen ute på turné och jag känner mig som en stolt "mamma". Ibland saknar jag den här i Norrköping, men det är så roligt att se att den finns på andra platser i Sverige, där den kan visas för andra och sprida vårt budskap till så många som möjligt.

Att ha deltagit i arbetet med SMAL har varit roligt, lärorik, intressant, häftigt. Och bland det roligaste och viktigaste jag gjort i mitt liv.

/Anna

Utseendefixering - rätt eller fel?

Jag tillhör nog dem som i allmänhet ser utseendefixering som något dåligt, även om jag själv inte alltid kan hålla mig därifrån - jag bryr mig ju också om hur jag ser ut. Men är det alltid fel att tänka på utseendet? Det är ju trots allt utsidan vi ser först när vi träffar en ny person, som lockar oss att lära känna denne. Och hur mycket man än fokuserar på insidan så finns utsidan trots allt kvar där.

Nej, det hör knappast till dödssynderna att bry sig om utseendet. Det är en del av personligheten det också. Det som jag vänder mig emot är när utseendet blir allt, när fixeringen vid hur man ser ut tar över hela livet. Jag tror inte att det är bra, men det är såklart bara min åsikt. Jag tror i och för sig att det finns de som är lyckliga trots att de ägnar (för) många timmar på utseendet. Så länge det inte är en källa till dåligt självförtroende, så länge man mår bra och förstår att man är vacker precis som man är. För man kan såklart bry sig om utseendet och ändå vara nöjd med det.

På ett sätt tror jag det är lätt att problematisera det här med skönhet lite för mycket. Att gå till överdrift i kampen mot idealen och förbjuda allt som har med utseende att göra. Det vill vi såklart inte göra. Det handlar istället om att alla ska få vara vackra, oavsett kroppsform eller ålder.

Vi vill göra alla medvetna om att det finns skönhetsideal som media förstorar upp, och som många mår dåligt av. Och det är fel att dessa finns. Däremot är det aldrig fel att bry sig om sitt utseende och ta hand om sin kropp. Så länge man mår bra.

/Anna

Var det bättre förr?

Var det lättare att leva med skönhetsidealen förr i tiden? Det är omöjligt att svara på eftersom vi omöjligt kan veta hur människorna mådde då, hur de oroade sig över sitt utseende, hur de blev pressade och undertryckta av skönhetsidealen. Vi kan jämföra med sjuttonhundratalet. Korsetter var på modet, en getingmidja med omfånget trettio centimeter var det man strävade efter. Det gav antagligen en hel del ångest. Men å andra sidan, samhället såg annorlunda ut då. De som kunde unna sig den lyxen att försöka följa ideal var de rika. Och de rika kvinnorna arbetade inte, de behövde endast vara vackra och trevliga. Alltså var smalhetspressen inte som idag, ytterligare ett krav som lades på allt det andra, utan snarare ett av ganska få krav. Var det bra eller dåligt? Visserligen blev kanske den totala stressen mindre, men å andra sidan kunde pressen på att vara smal helt ta över livet, när kvinnorna inte hade något annat att tänka på. De fattiga hade inte samma smalhetsideal, det fungerade helt enkelt inte när man var fattig. Jag tror att det idag är svårt att föreställa sig ett så uppdelat samhälle. Visserligen finns det stora klassklyftor även idag, men då var det två skilda världar, med olika ideal och olika liv. I det samhälle som vi lever i dagligen idag finns inte den stora skillnaden. Kanske kan en liknande skillnad finnas mellan i- och u-länder idag. Därför strävade inte fattiga efter samma ideal som rika.

Under hela nittiotalet har extrema skönhetsideal avlöst varandra. Orsakerna till att idealen idag verkar ha större effekt på människors hälsa tror jag dels är att vi blivit mer medvetna om vår mentala hälsa, man pratar helt enkelt om hur man mår, undersökningar görs och så vidare, dels att media idag har så enormt stor genomslagskraft och därmed kan sprida idealbilden till många fler än tidigare. Varje dag bombarderas vi av budskapet att vi måste vara snygga och smala. Så var det inte förr. Inte på samma sätt.

Dessutom finns det idag så många lösningar och möjligheter att förändra sitt utseende: bantningsetoder, plastikkirurgi, retuschering. Det ställer vissa krav på att man borde förändra sitt utseende, även om man egentligen inte vill.

Så kanske, kanske var det lite bättre. Även om jag tror att det alltid funnits många som lidit av att de känt sig fula och inte accepterade.

Jag hoppas att framtiden kan medföra en förändring. Att vi kan göra världen lite snällare att leva i. Det är en av anledningarna till att vi gjort utställningen SMAL.

/Anna

Är du inte redo än?

Häromdagen såg jag en reklamfilm för anti-rynk-kräm. Den marknadsfördes med ett budskap i stilen "Känner du dig inte redo för laserbehandling eller botox än? Prova ....". Inte redo ÄN! Som om det var självklart att alla skulle fixa till sina rynkor när de dök upp! Som om det var förbjudet att låta dem vara.

Ibland får jag intrycket av att det finns en inställning att de som är "fula", de får minsann skylla sig själva om de blir utstötta, de har ju alla möjligheter att fixa till utseendet så att det blir "rätt" och gör de inte det, jag då är det deras eget fel att de inte blir accepterade.

Jag blir så arg! Hur kan man tänka så! Det handlar om en människosyn som bara bryr sig om utssende och snygghet. Som har ett ideal så snävt att det stänger ute större delen av mänskligheten och som skaver något fruktansvärt.

Alla ska få se ut som de vill! Alla ska bli accepterade för den de är! Och plastikkirurgi är inget självklart!

/Anna

Skrämmande kult kring icke-liv

Har du hört talas om proana? Det är en rörellse som hyllar anorexi. Som anser att anorexi inte är en sjukdom utan ett sätt att leva. Om det skönhetsideal som är mest utbrett är smalt så är det som proana står för äckligt magert. Det finns hemsidor på nätet som visar bilder på utmärglade människor och hävdar att de väljer att leva med svälten för att de tycker det är vackert.

Jag blir rädd när jag ser det. För jag har varit där. I sjukdomen. Och jag vet att har man anorexia så har man inget liv. Det går inte att leva med anorexi, för när man är sjuk så måste man alltid bli sjukare för att kunna stå ut med livet. Det går inte att hålla sjukdomen på en nivå, utan den sjuke blir bara sjukare och sjukare. Och även om det skulle gå att leva med anorexi så är det inget liv, inte när allting kretsar kring maten och vikten, kroppen och ångesten.

Anhängare av proana uppmuntrar fler att gå med, uppmuntrar fler att bli sjuka. Det är skrämmande.

Det finns andra, liknande rörelser som hyllar ett annorlunda skönhetsideal. Det finns en kultliknande rörelse av män som avgudar feta kvinnor, det finns fetischister av olika slag. Men det som skiljer proana från dem, och gör rörelsen så skrämmande, är att det är ett sjukdomstillstånd de hyllar (även om de själva hävdar att självsvälten är självvald). Och att det som är en av anledningarna till att sjukdomen existerar är det ideal som är utbrett i hela samhället. Det finns så många människor som ligger i riskzonen att drabbas av anorexi, eftersom redan det "vanliga" idealet förespråkar smalhet, och att då skruva åt idealet ett varv till gör det hela bara ännu värre. Jag tror inte att det finns någon risk att ett ideal som förespråkar fetm får samma genomslag, eftersom det är så tydligt förknippat med ohälsa i resten av samhället.

Kanske är det som skrämmer mig mest när jag läser om proana det faktum att jag kan förstå dem. Jag kan förstå att de vill vara så där magra, jag kan se det vackra i det. Fast jag anser att jag själv nu är frisk från anorexin så finns tankarna kvar där, som små minnen. Och jag förstår precis hur de tänker, jag förstår precis hur lätt det är att lockas av rörelsen. Jag blir rädd.

Jag tycker inte om att känna mig maktlös. Jag vill kunna stoppa det här. Jag vill att alla ska få slippa ångest och press orsakad av sjuka ideal. Men hur ska man göra något åt det här? Jag vet inte. Det borde förbjudas, men kan man göra det? Det handlar ju om åsikts- och yttrandefrihet, och demokrati, något som kanske är ännu viktigare. Så, jag vet inte. Jag är bara rädd.

/Anna

Evigt ung, eller?

Min farmor är den vackraste människa jag vet. Fast hon har rynkor och grått hår, fast hennes händer är knotiga och blodådrorna står ut som mjuka, smala kuddar. Jag tycker ålderdomen är vacker. Kanske är jag knäpp, för gamla människor är inte vackra, idealet talar om för oss att vi ska vara evigt unga, att vara gammal är fult.

Själv tycker farmor inte att hon är fin. Säger hon i alla fall. Men jag tycker att åldern gör att man får ett visare utseende. Det handlar inte om ett perfekt Barbieaktigt utseende, utan om det som finns innanför. Utstrålning. Ögon som blir vackra av skratt. Hy som strålar av inre lycka. En aura av erfarenhet.

Jag önskar att fler kunde förstå att skönhet inte är åldersbundet. Kvinnor i femtioårsåldern (eller yngre) som börjar oroa sig för att inte längre vara vackra, som gör ansiktslyft och försöker stoppa tiden med hårfärg och antirynkkräm. Jag tror att det kanske snarare får motsatt effekt. Att det skapar bitterhet och sorg, som syns utanpå.

Ibland tycker jag mig se en tendens till bredare acceptans för åldrandet. Gudrun Schyman och Elisabeth Höglund får vara med i Let's Dance och de får vara sexiga. Ibland syns äldre modeller i reklamkampanjer. Jag blir varm inombords när jag ser det. Men samtidigt blir jag lite bestört över att jag reagerar så starkt, det borde ju vara självklart att alla får synas.

Fast den allra minsta tendens till positiv förändring är ju ett steg mot en bättre tillvaro. Och den måste tas tillvara.

/Anna

Plastikkirurgi

På en engelsklektion gjorde vi en övning i klassen som gick ut på att man skulle diskutera olika ämnen i små grupper. Vi fick ett papper med frågan "Would you ever consider...?" och så massor av olika alternativ, bland annat "plastic surgery". Och min kompis, som jag i vanliga fall anser vara ganska smart, sa att självklart, när hennes bröst började hänga skulle hon göra det. "Jag vill INTE att mina bröst ska se ut som min mammas."

Jag tycker det är sorgligt. Att man kan ha inställningen att plastikkirurgi är något självklart, något normalt. Visst kan plastikkirurgi vara bra, i medicinskt syfte. Jag minns en tjej som gick i min skola på mellanstadiet, när hon var runt två år hade hennes ansikte blivit klämt i en branddörr och söndermosat. Med hjälp av plastikkirurgi hade hennes ansiktet blivit uppbyggt på nytt och om hon inte valt att själv berätta hade ingen lagt märke till att hon såg annorlunda ut, för det gjorde hon inte.

Men att använda plastikkirurgi för att rätta till fel som inte finns tycker jag är fel. Att lägga så mycket pengar på något som egentligen är så totalt oviktigt. Det skapar en sorts inflation i skönhet. Naturlig skönhet blir inte längre lika vacker, när man kan skapa perfektion på konstgjord väg.

Å andra sidan kan jag inte klandra dem som väljer att operera sig. Många menar att större bröst eller smalare lår ger dem bättre självförtroende, att operationen hjälper dem att bli av med komplex som de lidit länge av. Problemet ligger inte på individnivå, nej det handlar om hela samhällets syn på kroppen och vad som är vackert, vad som är fult. Självklart ska det vara tillåtet att tycka att ett visst utseende är snyggt, men man måste kunna tillåta andra också. De som inte passar in i det snäva ideal som råder i dag ska inte behöva ändra på sig för att bli accepterade. Idealet är skapat av människor och ska anpassa sig efter dem, inte tvärtom.

/Anna

Om

Min profilbild

RSS 2.0