Att arbeta med SMAL

För mig började det för nästan två år sedan. Med en tidningsartikel om en grupp ungdomar som gjorde en utställning om skönhetsideal, och en förfrågan om fler ville vara med. Jag nappade direkt. Skönhetsideal har alltid engagerat mig, på ett eller annat sätt. Jag har påverkats av dem, jag har sett andra påverkats, jag har pratat om dem funderat över dem och många gånger känt mig värdelös på grund av dem.

Från september till mars arbetade vi stenhårt med materialet till utställningen. Det var ungdomsgrupper i Norrköping, Stockholm, Malmö och Östersund som jobbade tillsammans. Själv kommer jag från Norrköping. I vårt arbete med utställningen fokuserade vi främst på skönhetsideal och media, samt kroppen och ätstörningar. Det blev många livliga diskussioner och många idéer. Vi skissade och skrev, funderade ut och funderade om. Vi ställde frågor på stan, gjorde enkätundersökningar, och gjorde intervjuer, en del live med filmkamra, en del per telefon och en del per mejl. Vi blev fotade i studio och fick se våra bilder retuscherade. Vi ritade och skrev krönikor. Allt var fantastiskt roligt och inspirerande, och det kändes som om vi faktiskt gjorde skillnad, som om vårt arbete betydde något. Det är en fantastisk känsla.

I mars 2009 var det dags för vernissage på Arbetets museum i Norrköping. Utställningen blev väldigt uppmärksammad i media, vilket var superhäftigt. Vernissagen var fantastisk. Alla vi som arbetat med utställningen deltog och det var så roligt att se utställningen färdig, att förstå att vi kunde göra något så stort, det är inte ofta man får ha den känslan när man är arton år.

Efter vernissagen var vi i Norrköpingsgruppen med och visade utställningen för skolklasser och andra grupper. Tillsammans med en pedagog från museet guidade vi utställningen. Det var roligt att se alla reaktioner och att höra alla diskussioner. Jag tror inte att jag lärt mig så mycket på så kort tid under någon annan period i livet.

Vi fortsatte arbeta fram ett pedagogiskt material som kunde användas i samband med utställningen. Det blev mer researcharbete, vi läste många böcker och artiklar, skrev mycket.

Nu är utställningen ute på turné och jag känner mig som en stolt "mamma". Ibland saknar jag den här i Norrköping, men det är så roligt att se att den finns på andra platser i Sverige, där den kan visas för andra och sprida vårt budskap till så många som möjligt.

Att ha deltagit i arbetet med SMAL har varit roligt, lärorik, intressant, häftigt. Och bland det roligaste och viktigaste jag gjort i mitt liv.

/Anna

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0