För mig började det för nästan två år sedan. Med en tidningsartikel om en grupp ungdomar som gjorde en utställning om skönhetsideal, och en förfrågan om fler ville vara med. Jag nappade direkt. Skönhetsideal har alltid engagerat mig, på ett eller annat sätt. Jag har påverkats av dem, jag har sett andra påverkats, jag har pratat om dem funderat över dem och många gånger känt mig värdelös på grund av dem.

Från september till mars arbetade vi stenhårt med materialet till utställningen. Det var ungdomsgrupper i Norrköping, Stockholm, Malmö och Östersund som jobbade tillsammans. Själv kommer jag från Norrköping. I vårt arbete med utställningen fokuserade vi främst på skönhetsideal och media, samt kroppen och ätstörningar. Det blev många livliga diskussioner och många idéer. Vi skissade och skrev, funderade ut och funderade om. Vi ställde frågor på stan, gjorde enkätundersökningar, och gjorde intervjuer, en del live med filmkamra, en del per telefon och en del per mejl. Vi blev fotade i studio och fick se våra bilder retuscherade. Vi ritade och skrev krönikor. Allt var fantastiskt roligt och inspirerande, och det kändes som om vi faktiskt gjorde skillnad, som om vårt arbete betydde något. Det är en fantastisk känsla.

I mars 2009 var det dags för vernissage på Arbetets museum i Norrköping. Utställningen blev väldigt uppmärksammad i media, vilket var superhäftigt. Vernissagen var fantastisk. Alla vi som arbetat med utställningen deltog och det var så roligt att se utställningen färdig, att förstå att vi kunde göra något så stort, det är inte ofta man får ha den känslan när man är arton år.

Efter vernissagen var vi i Norrköpingsgruppen med och visade utställningen för skolklasser och andra grupper. Tillsammans med en pedagog från museet guidade vi utställningen. Det var roligt att se alla reaktioner och att höra alla diskussioner. Jag tror inte att jag lärt mig så mycket på så kort tid under någon annan period i livet.

Vi fortsatte arbeta fram ett pedagogiskt material som kunde användas i samband med utställningen. Det blev mer researcharbete, vi läste många böcker och artiklar, skrev mycket.

Nu är utställningen ute på turné och jag känner mig som en stolt "mamma". Ibland saknar jag den här i Norrköping, men det är så roligt att se att den finns på andra platser i Sverige, där den kan visas för andra och sprida vårt budskap till så många som möjligt.

Att ha deltagit i arbetet med SMAL har varit roligt, lärorik, intressant, häftigt. Och bland det roligaste och viktigaste jag gjort i mitt liv.

/Anna

Jag tillhör nog dem som i allmänhet ser utseendefixering som något dåligt, även om jag själv inte alltid kan hålla mig därifrån - jag bryr mig ju också om hur jag ser ut. Men är det alltid fel att tänka på utseendet? Det är ju trots allt utsidan vi ser först när vi träffar en ny person, som lockar oss att lära känna denne. Och hur mycket man än fokuserar på insidan så finns utsidan trots allt kvar där.

Nej, det hör knappast till dödssynderna att bry sig om utseendet. Det är en del av personligheten det också. Det som jag vänder mig emot är när utseendet blir allt, när fixeringen vid hur man ser ut tar över hela livet. Jag tror inte att det är bra, men det är såklart bara min åsikt. Jag tror i och för sig att det finns de som är lyckliga trots att de ägnar (för) många timmar på utseendet. Så länge det inte är en källa till dåligt självförtroende, så länge man mår bra och förstår att man är vacker precis som man är. För man kan såklart bry sig om utseendet och ändå vara nöjd med det.

På ett sätt tror jag det är lätt att problematisera det här med skönhet lite för mycket. Att gå till överdrift i kampen mot idealen och förbjuda allt som har med utseende att göra. Det vill vi såklart inte göra. Det handlar istället om att alla ska få vara vackra, oavsett kroppsform eller ålder.

Vi vill göra alla medvetna om att det finns skönhetsideal som media förstorar upp, och som många mår dåligt av. Och det är fel att dessa finns. Däremot är det aldrig fel att bry sig om sitt utseende och ta hand om sin kropp. Så länge man mår bra.

/Anna

Var det lättare att leva med skönhetsidealen förr i tiden? Det är omöjligt att svara på eftersom vi omöjligt kan veta hur människorna mådde då, hur de oroade sig över sitt utseende, hur de blev pressade och undertryckta av skönhetsidealen. Vi kan jämföra med sjuttonhundratalet. Korsetter var på modet, en getingmidja med omfånget trettio centimeter var det man strävade efter. Det gav antagligen en hel del ångest. Men å andra sidan, samhället såg annorlunda ut då. De som kunde unna sig den lyxen att försöka följa ideal var de rika. Och de rika kvinnorna arbetade inte, de behövde endast vara vackra och trevliga. Alltså var smalhetspressen inte som idag, ytterligare ett krav som lades på allt det andra, utan snarare ett av ganska få krav. Var det bra eller dåligt? Visserligen blev kanske den totala stressen mindre, men å andra sidan kunde pressen på att vara smal helt ta över livet, när kvinnorna inte hade något annat att tänka på. De fattiga hade inte samma smalhetsideal, det fungerade helt enkelt inte när man var fattig. Jag tror att det idag är svårt att föreställa sig ett så uppdelat samhälle. Visserligen finns det stora klassklyftor även idag, men då var det två skilda världar, med olika ideal och olika liv. I det samhälle som vi lever i dagligen idag finns inte den stora skillnaden. Kanske kan en liknande skillnad finnas mellan i- och u-länder idag. Därför strävade inte fattiga efter samma ideal som rika.

Under hela nittiotalet har extrema skönhetsideal avlöst varandra. Orsakerna till att idealen idag verkar ha större effekt på människors hälsa tror jag dels är att vi blivit mer medvetna om vår mentala hälsa, man pratar helt enkelt om hur man mår, undersökningar görs och så vidare, dels att media idag har så enormt stor genomslagskraft och därmed kan sprida idealbilden till många fler än tidigare. Varje dag bombarderas vi av budskapet att vi måste vara snygga och smala. Så var det inte förr. Inte på samma sätt.

Dessutom finns det idag så många lösningar och möjligheter att förändra sitt utseende: bantningsetoder, plastikkirurgi, retuschering. Det ställer vissa krav på att man borde förändra sitt utseende, även om man egentligen inte vill.

Så kanske, kanske var det lite bättre. Även om jag tror att det alltid funnits många som lidit av att de känt sig fula och inte accepterade.

Jag hoppas att framtiden kan medföra en förändring. Att vi kan göra världen lite snällare att leva i. Det är en av anledningarna till att vi gjort utställningen SMAL.

/Anna

Häromdagen såg jag en reklamfilm för anti-rynk-kräm. Den marknadsfördes med ett budskap i stilen "Känner du dig inte redo för laserbehandling eller botox än? Prova ....". Inte redo ÄN! Som om det var självklart att alla skulle fixa till sina rynkor när de dök upp! Som om det var förbjudet att låta dem vara.

Ibland får jag intrycket av att det finns en inställning att de som är "fula", de får minsann skylla sig själva om de blir utstötta, de har ju alla möjligheter att fixa till utseendet så att det blir "rätt" och gör de inte det, jag då är det deras eget fel att de inte blir accepterade.

Jag blir så arg! Hur kan man tänka så! Det handlar om en människosyn som bara bryr sig om utssende och snygghet. Som har ett ideal så snävt att det stänger ute större delen av mänskligheten och som skaver något fruktansvärt.

Alla ska få se ut som de vill! Alla ska bli accepterade för den de är! Och plastikkirurgi är inget självklart!

/Anna

Har du hört talas om proana? Det är en rörellse som hyllar anorexi. Som anser att anorexi inte är en sjukdom utan ett sätt att leva. Om det skönhetsideal som är mest utbrett är smalt så är det som proana står för äckligt magert. Det finns hemsidor på nätet som visar bilder på utmärglade människor och hävdar att de väljer att leva med svälten för att de tycker det är vackert.

Jag blir rädd när jag ser det. För jag har varit där. I sjukdomen. Och jag vet att har man anorexia så har man inget liv. Det går inte att leva med anorexi, för när man är sjuk så måste man alltid bli sjukare för att kunna stå ut med livet. Det går inte att hålla sjukdomen på en nivå, utan den sjuke blir bara sjukare och sjukare. Och även om det skulle gå att leva med anorexi så är det inget liv, inte när allting kretsar kring maten och vikten, kroppen och ångesten.

Anhängare av proana uppmuntrar fler att gå med, uppmuntrar fler att bli sjuka. Det är skrämmande.

Det finns andra, liknande rörelser som hyllar ett annorlunda skönhetsideal. Det finns en kultliknande rörelse av män som avgudar feta kvinnor, det finns fetischister av olika slag. Men det som skiljer proana från dem, och gör rörelsen så skrämmande, är att det är ett sjukdomstillstånd de hyllar (även om de själva hävdar att självsvälten är självvald). Och att det som är en av anledningarna till att sjukdomen existerar är det ideal som är utbrett i hela samhället. Det finns så många människor som ligger i riskzonen att drabbas av anorexi, eftersom redan det "vanliga" idealet förespråkar smalhet, och att då skruva åt idealet ett varv till gör det hela bara ännu värre. Jag tror inte att det finns någon risk att ett ideal som förespråkar fetm får samma genomslag, eftersom det är så tydligt förknippat med ohälsa i resten av samhället.

Kanske är det som skrämmer mig mest när jag läser om proana det faktum att jag kan förstå dem. Jag kan förstå att de vill vara så där magra, jag kan se det vackra i det. Fast jag anser att jag själv nu är frisk från anorexin så finns tankarna kvar där, som små minnen. Och jag förstår precis hur de tänker, jag förstår precis hur lätt det är att lockas av rörelsen. Jag blir rädd.

Jag tycker inte om att känna mig maktlös. Jag vill kunna stoppa det här. Jag vill att alla ska få slippa ångest och press orsakad av sjuka ideal. Men hur ska man göra något åt det här? Jag vet inte. Det borde förbjudas, men kan man göra det? Det handlar ju om åsikts- och yttrandefrihet, och demokrati, något som kanske är ännu viktigare. Så, jag vet inte. Jag är bara rädd.

/Anna

Min farmor är den vackraste människa jag vet. Fast hon har rynkor och grått hår, fast hennes händer är knotiga och blodådrorna står ut som mjuka, smala kuddar. Jag tycker ålderdomen är vacker. Kanske är jag knäpp, för gamla människor är inte vackra, idealet talar om för oss att vi ska vara evigt unga, att vara gammal är fult.

Själv tycker farmor inte att hon är fin. Säger hon i alla fall. Men jag tycker att åldern gör att man får ett visare utseende. Det handlar inte om ett perfekt Barbieaktigt utseende, utan om det som finns innanför. Utstrålning. Ögon som blir vackra av skratt. Hy som strålar av inre lycka. En aura av erfarenhet.

Jag önskar att fler kunde förstå att skönhet inte är åldersbundet. Kvinnor i femtioårsåldern (eller yngre) som börjar oroa sig för att inte längre vara vackra, som gör ansiktslyft och försöker stoppa tiden med hårfärg och antirynkkräm. Jag tror att det kanske snarare får motsatt effekt. Att det skapar bitterhet och sorg, som syns utanpå.

Ibland tycker jag mig se en tendens till bredare acceptans för åldrandet. Gudrun Schyman och Elisabeth Höglund får vara med i Let's Dance och de får vara sexiga. Ibland syns äldre modeller i reklamkampanjer. Jag blir varm inombords när jag ser det. Men samtidigt blir jag lite bestört över att jag reagerar så starkt, det borde ju vara självklart att alla får synas.

Fast den allra minsta tendens till positiv förändring är ju ett steg mot en bättre tillvaro. Och den måste tas tillvara.

/Anna

På en engelsklektion gjorde vi en övning i klassen som gick ut på att man skulle diskutera olika ämnen i små grupper. Vi fick ett papper med frågan "Would you ever consider...?" och så massor av olika alternativ, bland annat "plastic surgery". Och min kompis, som jag i vanliga fall anser vara ganska smart, sa att självklart, när hennes bröst började hänga skulle hon göra det. "Jag vill INTE att mina bröst ska se ut som min mammas."

Jag tycker det är sorgligt. Att man kan ha inställningen att plastikkirurgi är något självklart, något normalt. Visst kan plastikkirurgi vara bra, i medicinskt syfte. Jag minns en tjej som gick i min skola på mellanstadiet, när hon var runt två år hade hennes ansikte blivit klämt i en branddörr och söndermosat. Med hjälp av plastikkirurgi hade hennes ansiktet blivit uppbyggt på nytt och om hon inte valt att själv berätta hade ingen lagt märke till att hon såg annorlunda ut, för det gjorde hon inte.

Men att använda plastikkirurgi för att rätta till fel som inte finns tycker jag är fel. Att lägga så mycket pengar på något som egentligen är så totalt oviktigt. Det skapar en sorts inflation i skönhet. Naturlig skönhet blir inte längre lika vacker, när man kan skapa perfektion på konstgjord väg.

Å andra sidan kan jag inte klandra dem som väljer att operera sig. Många menar att större bröst eller smalare lår ger dem bättre självförtroende, att operationen hjälper dem att bli av med komplex som de lidit länge av. Problemet ligger inte på individnivå, nej det handlar om hela samhällets syn på kroppen och vad som är vackert, vad som är fult. Självklart ska det vara tillåtet att tycka att ett visst utseende är snyggt, men man måste kunna tillåta andra också. De som inte passar in i det snäva ideal som råder i dag ska inte behöva ändra på sig för att bli accepterade. Idealet är skapat av människor och ska anpassa sig efter dem, inte tvärtom.

/Anna

För ett tag sen läste jag i Veckorevyn en lång artikelserie om skönhetsideal. Det var en väldigt bra serie som beskrev varifrån idealen kom, som ställde frågor till makthavare inom modevärlden om vad de tyckte om idealen, som gav förslag på hur idealen kunde bekämpas. Jag blev väldigt glad av att läsa artiklarna, och se att en tidning som Veckorevyn, som jag tror har stor genomslagskraft framförallt bland unga tjejer, uppmärksammar probemen.

Men till det här kommer att de hade en sorts tävling om vem som skulle bli deras nya läsarmodell, deras nya naturliga modell. Är det rätt tänkt? Jag vet inte. Jag har tidigare läst intervjuer med tjejer som på liknande sätt börjat som läsarmodeller och sedan dragits in i modellvärlden, där de då sköljts över av smalhetsidealet och hamnat i en ond spiral som drar ner dem i svält och sjuka ideal.

Å andra sidan tror jag att det på sätt och vis kan vara bra. Att alla, oavsett kroppsform och utseende, ska våga visa upp sig, tycker jag är bra. Men finns det inte risker också? Ibland när jag är på pessimistiskt humör så tänker jag att de sjuka skönhetsidealen aldrig kommer att försvinna, men att de kanske kommer att ta nya former. Det kommer alltid finns något som anses vara ful (fast det egentligen är naturligt) och något som anses vara snyggt. Kanske varierar idealen och åsikterna om vad det är som är vackert, men förtrycket mot dem som inte följer idealen kommer alltid att finnas kvar.

Fast jag försöker att istället vara optimistisk. För det finns ju trots allt en del ljusglimtar. Exempelvis reklamen som just nu pryder de stora annonspelarna. En hudvårdsprodukt som visar bilder på kvinnor i olika åldrar med lite olika kroppsform. Det är tydligt att det är vanliga kvinnor, och det är härligt att se att även de får anses vara vackra. Men såklart, när jag känner meig cynisk tänker jag att varför ska jag överhuvudtaget reagera på att "vanliga" kroppar visas upp? Är det så onaturligt? Allt är så retuscherat och fixerat att det naturliga blir onaturligt...

Ja, jag är arg. Men jag försöker att också vara hoppfull.

/Anna

Jag hörde om en kompis till en kompis som spenderade flera timmar framför spegeln varje dag. Den här tjejen jade en ganska egen, japaninspirerad stil. Och det är ju bra, att man vågar ha en egen stil och inte strikt följa strömmen. Men även om stilen är annorlunda så kan fixeringen vid utseendet blir lite väl stor. För den här tjejen var det viktigt att se perfekt ut. Varje ögonfrans skulle likna en mangafigurs, varje hårslinga skulle ligga på exakt rätt ställe. Perfektionism kan lätt gå till överdrift, och jag undrar om den här tjejen verkligen trivdes med sig själv, om hon var tvungen att jobba så mycket för att se ut som hon ville.

Just Japan har en ganska intressant historia när det kommer till skönhetsideal. Tänk bara på sumobrottare till exempel. I den kulturen är det fint att vara tjock. Det är en symbol för makt och rikedom. Men jag undrar hur sumobrottare blir behandlade utanför brottningsringen? I Japan och i andra länder. Ser man dem som misslyckade individer som inte lyckats anpassa sig till det "normala", västerländska idealet, eller ser man dem som vackra, enligt deras ideal?

Jag har inget bra svar på den frågan. Men en diskussion som är lite intressant är ju frågan om det går att skapa sitt eget ideal. Kan den mangaälskande tjejen och sumobrottare helt skapa sitt eget ideal, eller? Hur ska ordet ideal egentligen definieras? I utställningen SMAL har vi tittat på det skönhetsideal som finns i media, och som har störst utbredning. Ett ideal som står för likformighet, smalhet, och kanske på sätt och vis för förtryck, eftersom det inte riktigt tillåter andra ideal att komma fram. För jag tror att det är så, att även om man kan skapa sitt eget ideal så är det svårt att få det att nå ut till andra. Media idag har så stor genomslagskraft och påverkar så många.

Men jag hoppas ändå att det är fler som försöker skapa egna ideal. Om vi inte slutar kämpa så kommer det till slut att lyckas.

/Anna