Jag tillhör nog dem som i allmänhet ser utseendefixering som något dåligt, även om jag själv inte alltid kan hålla mig därifrån - jag bryr mig ju också om hur jag ser ut. Men är det alltid fel att tänka på utseendet? Det är ju trots allt utsidan vi ser först när vi träffar en ny person, som lockar oss att lära känna denne. Och hur mycket man än fokuserar på insidan så finns utsidan trots allt kvar där.

Nej, det hör knappast till dödssynderna att bry sig om utseendet. Det är en del av personligheten det också. Det som jag vänder mig emot är när utseendet blir allt, när fixeringen vid hur man ser ut tar över hela livet. Jag tror inte att det är bra, men det är såklart bara min åsikt. Jag tror i och för sig att det finns de som är lyckliga trots att de ägnar (för) många timmar på utseendet. Så länge det inte är en källa till dåligt självförtroende, så länge man mår bra och förstår att man är vacker precis som man är. För man kan såklart bry sig om utseendet och ändå vara nöjd med det.

På ett sätt tror jag det är lätt att problematisera det här med skönhet lite för mycket. Att gå till överdrift i kampen mot idealen och förbjuda allt som har med utseende att göra. Det vill vi såklart inte göra. Det handlar istället om att alla ska få vara vackra, oavsett kroppsform eller ålder.

Vi vill göra alla medvetna om att det finns skönhetsideal som media förstorar upp, och som många mår dåligt av. Och det är fel att dessa finns. Däremot är det aldrig fel att bry sig om sitt utseende och ta hand om sin kropp. Så länge man mår bra.

/Anna