Evigt ung, eller?

Min farmor är den vackraste människa jag vet. Fast hon har rynkor och grått hår, fast hennes händer är knotiga och blodådrorna står ut som mjuka, smala kuddar. Jag tycker ålderdomen är vacker. Kanske är jag knäpp, för gamla människor är inte vackra, idealet talar om för oss att vi ska vara evigt unga, att vara gammal är fult.

Själv tycker farmor inte att hon är fin. Säger hon i alla fall. Men jag tycker att åldern gör att man får ett visare utseende. Det handlar inte om ett perfekt Barbieaktigt utseende, utan om det som finns innanför. Utstrålning. Ögon som blir vackra av skratt. Hy som strålar av inre lycka. En aura av erfarenhet.

Jag önskar att fler kunde förstå att skönhet inte är åldersbundet. Kvinnor i femtioårsåldern (eller yngre) som börjar oroa sig för att inte längre vara vackra, som gör ansiktslyft och försöker stoppa tiden med hårfärg och antirynkkräm. Jag tror att det kanske snarare får motsatt effekt. Att det skapar bitterhet och sorg, som syns utanpå.

Ibland tycker jag mig se en tendens till bredare acceptans för åldrandet. Gudrun Schyman och Elisabeth Höglund får vara med i Let's Dance och de får vara sexiga. Ibland syns äldre modeller i reklamkampanjer. Jag blir varm inombords när jag ser det. Men samtidigt blir jag lite bestört över att jag reagerar så starkt, det borde ju vara självklart att alla får synas.

Fast den allra minsta tendens till positiv förändring är ju ett steg mot en bättre tillvaro. Och den måste tas tillvara.

/Anna

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0