Tankar om unga
För snart två år sedan fick jag möjligheten att ge mig in i smalprojektet som cirkelledare för Norrköpingsgruppen. Ett arbete som har varit otroligt roligt och givande. Det som jag mest reagerat på under arbetets gång är ungdomarnas enorma glöd och engagemang. De har arbetat hårt och lagt ner mycket fritid på projektet av egen vilja och för att de verkligen har velat uppmärksamma ämnet.
Jag har många gånger under projektet tänkt att jag själv hade önskat jag haft chansen att delta i något liknande när jag var yngre. Att dessa möjligheter hade funnits då. Men samtidigt är jag inte säker på att jag hade deltagit då, att jag hade känt samma glöd som de gör. Jag kan även tänka att ämnet för mig där och då inte var lika uppmärksammat som det är idag.
Sen finns det en baksida, om jag nu kan kall det för det. Nämligen att efter ha spenderat många timmar med dessa ungdomar sett vilken press de känner. Press från samhället, från vänner, från familj, media, skola och så vidare. Kan inte ens påminna mig om att jag kände den press de känner. En gång under våra träffar sa en tjej i gruppen något liknande ”Man känner press på sig att plugga så man kan få bra betyg, så man kan få ett bra jobb för att sedan skaffa familj och sen efter det kan man börja leva”.
De är unga, de var mellan 14-20 år när vi började projektet, de ska leva sina liv nu, de ska vara mitt uppe i att vara unga och tonåringar, men så känner de inte. Är det då konstigt att de känner att pressen från samhället och omgivningen trycker på?
Det kändes tungt att höra det där orden, det var ingen glädje i det uttalandet. Kan inte någon dra i handbromsen tack!
Det som är bra i hela den här processen är att de ändå blivit medvetna om att problemet finns och att de genom sitt deltagande i att göra utställningen smal visar att de vill och försöker göra någonting åt situationen som råder, på ett sätt de kan och har möjlighet att komma till tals.
Jag är jätteglad att jag är och har fått delta i detta projekt och fått lära känna dessa energifulla och kreativa ungdomar, tack, det har varit inspirerande.
Och glöm inte….lev livet nu, njut av det roliga, det som ger er energi.
// Ulrika cirkelledare och projektledare för smalturnén.
Jo, det är ju tungt att vara ung (det kallas ju faktiskt tonåring). Och det är när man sätter ord på det som man märker att det är så. Annars går allt i hundratio och åtminstone jag har svårt att tänka och reflektera över hur jag mår medan allt händer. Det är så lätt att fastna i ett mönster av stress och press och glömma bort vad det är man själv vill egentligen. Dessutom tycker jag att det ibland är svårt att våga stå för det jag egentligen vill göra. Jag vill skriva - men att vara författare är väl för fan inget yrke? Jag vågar knappt säga vad jag vill för jag är så rädd för vad folk ska och tycka. Det känns som om jag genom att allt som oftast visa upp någon sorts fasad byggt in mig själv bakom en mur av förväntningar, alla som jag känner tror att de vet vad jag vill och hur jag är och ställer därmed press på mig att vara någon jag inte är. Dessutom tror alla olika saker och ställer olika krav, och det samlas en helt enorm hög av krav på mig.
Jag antar att det till viss del beror på hur man är som person. Jag har väldigt svårt för att göra andra människor besvikna, det är jättejobbigt. Och även om jag egentligen vet att de inte tycker mindre om mig för att jag inte lever upp till alla krav, så kan jag av någon anledning inte sluta tro det.
Mycket handlar också om självkänsla. Det kan kännas som om jag inte har något värde i mig själv, utan bara det jag gör och presterar. Det är som om beröm och bekräftelse från andra blivit en drog, jag måste ha det för att kunna må bra, men samtidigt mår jag bara sämre av det.
Det finns väl kanske ingen enkel lösning, kanske handlar det bara om att bli vuxen, att försöka acceptera sig själv, att förstå att man är bra som man är (fast det är svårt att verkligen fatta - på riktigt).
Tack för att du hjälper mig på vägen Ulrika!
Kram
