Skrämmande kult kring icke-liv

Har du hört talas om proana? Det är en rörellse som hyllar anorexi. Som anser att anorexi inte är en sjukdom utan ett sätt att leva. Om det skönhetsideal som är mest utbrett är smalt så är det som proana står för äckligt magert. Det finns hemsidor på nätet som visar bilder på utmärglade människor och hävdar att de väljer att leva med svälten för att de tycker det är vackert.

Jag blir rädd när jag ser det. För jag har varit där. I sjukdomen. Och jag vet att har man anorexia så har man inget liv. Det går inte att leva med anorexi, för när man är sjuk så måste man alltid bli sjukare för att kunna stå ut med livet. Det går inte att hålla sjukdomen på en nivå, utan den sjuke blir bara sjukare och sjukare. Och även om det skulle gå att leva med anorexi så är det inget liv, inte när allting kretsar kring maten och vikten, kroppen och ångesten.

Anhängare av proana uppmuntrar fler att gå med, uppmuntrar fler att bli sjuka. Det är skrämmande.

Det finns andra, liknande rörelser som hyllar ett annorlunda skönhetsideal. Det finns en kultliknande rörelse av män som avgudar feta kvinnor, det finns fetischister av olika slag. Men det som skiljer proana från dem, och gör rörelsen så skrämmande, är att det är ett sjukdomstillstånd de hyllar (även om de själva hävdar att självsvälten är självvald). Och att det som är en av anledningarna till att sjukdomen existerar är det ideal som är utbrett i hela samhället. Det finns så många människor som ligger i riskzonen att drabbas av anorexi, eftersom redan det "vanliga" idealet förespråkar smalhet, och att då skruva åt idealet ett varv till gör det hela bara ännu värre. Jag tror inte att det finns någon risk att ett ideal som förespråkar fetm får samma genomslag, eftersom det är så tydligt förknippat med ohälsa i resten av samhället.

Kanske är det som skrämmer mig mest när jag läser om proana det faktum att jag kan förstå dem. Jag kan förstå att de vill vara så där magra, jag kan se det vackra i det. Fast jag anser att jag själv nu är frisk från anorexin så finns tankarna kvar där, som små minnen. Och jag förstår precis hur de tänker, jag förstår precis hur lätt det är att lockas av rörelsen. Jag blir rädd.

Jag tycker inte om att känna mig maktlös. Jag vill kunna stoppa det här. Jag vill att alla ska få slippa ångest och press orsakad av sjuka ideal. Men hur ska man göra något åt det här? Jag vet inte. Det borde förbjudas, men kan man göra det? Det handlar ju om åsikts- och yttrandefrihet, och demokrati, något som kanske är ännu viktigare. Så, jag vet inte. Jag är bara rädd.

/Anna

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0