Jag hörde om en kompis till en kompis som spenderade flera timmar framför spegeln varje dag. Den här tjejen jade en ganska egen, japaninspirerad stil. Och det är ju bra, att man vågar ha en egen stil och inte strikt följa strömmen. Men även om stilen är annorlunda så kan fixeringen vid utseendet blir lite väl stor. För den här tjejen var det viktigt att se perfekt ut. Varje ögonfrans skulle likna en mangafigurs, varje hårslinga skulle ligga på exakt rätt ställe. Perfektionism kan lätt gå till överdrift, och jag undrar om den här tjejen verkligen trivdes med sig själv, om hon var tvungen att jobba så mycket för att se ut som hon ville.

Just Japan har en ganska intressant historia när det kommer till skönhetsideal. Tänk bara på sumobrottare till exempel. I den kulturen är det fint att vara tjock. Det är en symbol för makt och rikedom. Men jag undrar hur sumobrottare blir behandlade utanför brottningsringen? I Japan och i andra länder. Ser man dem som misslyckade individer som inte lyckats anpassa sig till det "normala", västerländska idealet, eller ser man dem som vackra, enligt deras ideal?

Jag har inget bra svar på den frågan. Men en diskussion som är lite intressant är ju frågan om det går att skapa sitt eget ideal. Kan den mangaälskande tjejen och sumobrottare helt skapa sitt eget ideal, eller? Hur ska ordet ideal egentligen definieras? I utställningen SMAL har vi tittat på det skönhetsideal som finns i media, och som har störst utbredning. Ett ideal som står för likformighet, smalhet, och kanske på sätt och vis för förtryck, eftersom det inte riktigt tillåter andra ideal att komma fram. För jag tror att det är så, att även om man kan skapa sitt eget ideal så är det svårt att få det att nå ut till andra. Media idag har så stor genomslagskraft och påverkar så många.

Men jag hoppas ändå att det är fler som försöker skapa egna ideal. Om vi inte slutar kämpa så kommer det till slut att lyckas.

/Anna