Att göra en utställning
Utställningen SMAL är en alldeles speciell utställning. Det är en utställning skapad av ungdomar, för ungdomar. Vi har gjort nästan allt själva. Från faktainsamling, intervjuer och enkätundersökningar till utformning och design. I varje stad, Norrköping, Stockholm, Östersund och Malmö, har vi jobbat i studiecirklar, alltså i smågrupper. Arbetet satte igång på allvar i september 2008, och den 7 mars 2009 var det vernissage.
Hjärnan bakom alltihop heter Frances Lukas, hon är världens gladaste, mysigaste och mest engagerad person. Hon har blivit vår "utställningsmamma". Anledningen till att hon ville göra den här utställningen var att hon upplevde att så många runtomkring henne mådde dåligt på grund av skönhetsidealen och alla krav de skapar. Eftersom de som drabbas hårdast ofta är ungdomar så verkade idén att låta andra ungdomar göra utställning bra. Oftast är det lättare för unga att ta till sig budskapet om det är andra unga som pratar om det. När vuxna försöker tala om något är det lätt att det upplevs som tjatigt och tråkigt, även om budskapet i grunden är viktigt.
För att göra själva utställningen har vi fått hjälp från Malvin och Anna på designfirman Unna. Det har varit väldigt spännande att tillverka utställningen, att lära sig hur idéer kan förverkligas. Vi har fått se våra idéer växa fram från enkla skisser till en färdig utställning. Ibland har det känts som om det inte blev som vi tänkt oss och det har varit jobbigt att inse att allt inte går att göra i verklighet. Den kreativa processen är jobbig och det kan vara svårt att tänka om när man haft en idé som verkat helt perfekt men som inte går att genomföra praktiskt. Men när jag såg den färdiga utställningen så tyckte jag ändå att allt var perfekt och jag blev så stolt över allt som vi skapat.
Jag heter Anna och är en del av Norrköpingsgruppen. Här har vi varit sex stycken deltagare: Ronja, Fredrik, Linnea, Sofie, Matilda och jag. Dessutom har vi fått fantastiskt mycket stöd från Ulrika som varit vår cirkelledare. Och så får vi inte glömma Marie som ordnat med allt praktiskt.
Anledningen till att jag valde att vara med i det här projektet är att jag tycker att frågan om skönhetsideal är så otroligt viktig. Alla påverkas, och många mår dåligt. Att kunna vara med och påverka känns fantastiskt. Jag hoppas att de som besöker utställningen får sig en tankeställare och verkligen funderar på om det är värt all tid, alla pengar och allt lidande för att kunna vara snygg.
Nu efter vernissagen hjälper vi från Norrköpingsgruppen till med guidningar av utställningen. Tillsammans med Arbetets museums pedagoger Annelie, Jasmina och Katherine visar vi utställningen för olika ungdomsgrupper, mest skolklasser. Det är verkligen roligt, men inte helt lätt. Vid varje visning är det nya delar av utställningen som kommer i fouks och jag lär mig något nytt nästan varje gång. Skönhetsideal är ett ämne som verkligen skapar diskussioner och jag tycker det är spännande att höra vad andra tycker om ämnet.
Hjärnan bakom alltihop heter Frances Lukas, hon är världens gladaste, mysigaste och mest engagerad person. Hon har blivit vår "utställningsmamma". Anledningen till att hon ville göra den här utställningen var att hon upplevde att så många runtomkring henne mådde dåligt på grund av skönhetsidealen och alla krav de skapar. Eftersom de som drabbas hårdast ofta är ungdomar så verkade idén att låta andra ungdomar göra utställning bra. Oftast är det lättare för unga att ta till sig budskapet om det är andra unga som pratar om det. När vuxna försöker tala om något är det lätt att det upplevs som tjatigt och tråkigt, även om budskapet i grunden är viktigt.
För att göra själva utställningen har vi fått hjälp från Malvin och Anna på designfirman Unna. Det har varit väldigt spännande att tillverka utställningen, att lära sig hur idéer kan förverkligas. Vi har fått se våra idéer växa fram från enkla skisser till en färdig utställning. Ibland har det känts som om det inte blev som vi tänkt oss och det har varit jobbigt att inse att allt inte går att göra i verklighet. Den kreativa processen är jobbig och det kan vara svårt att tänka om när man haft en idé som verkat helt perfekt men som inte går att genomföra praktiskt. Men när jag såg den färdiga utställningen så tyckte jag ändå att allt var perfekt och jag blev så stolt över allt som vi skapat.
Jag heter Anna och är en del av Norrköpingsgruppen. Här har vi varit sex stycken deltagare: Ronja, Fredrik, Linnea, Sofie, Matilda och jag. Dessutom har vi fått fantastiskt mycket stöd från Ulrika som varit vår cirkelledare. Och så får vi inte glömma Marie som ordnat med allt praktiskt.
Anledningen till att jag valde att vara med i det här projektet är att jag tycker att frågan om skönhetsideal är så otroligt viktig. Alla påverkas, och många mår dåligt. Att kunna vara med och påverka känns fantastiskt. Jag hoppas att de som besöker utställningen får sig en tankeställare och verkligen funderar på om det är värt all tid, alla pengar och allt lidande för att kunna vara snygg.
Nu efter vernissagen hjälper vi från Norrköpingsgruppen till med guidningar av utställningen. Tillsammans med Arbetets museums pedagoger Annelie, Jasmina och Katherine visar vi utställningen för olika ungdomsgrupper, mest skolklasser. Det är verkligen roligt, men inte helt lätt. Vid varje visning är det nya delar av utställningen som kommer i fouks och jag lär mig något nytt nästan varje gång. Skönhetsideal är ett ämne som verkligen skapar diskussioner och jag tycker det är spännande att höra vad andra tycker om ämnet.
Kommentarer
Trackback
