Ska barnen vara vuxna?

Något som diskuterats flitigt under flera visningar av SMAL-utställningen är frågan om skönhetsidealen kryper allt längre ned i åldrarna. De flesta är överens om det, men det finns (vad jag vet) ingen forskning som bevisar det. Men man kan ju titta i alla tidningar som riktar sig till barn och unga.

Julia, en tidning för tjejer, handlar nästan bara om utseendet, åtminstone har jag fått den uppfattningen av tidningen. Sminktips, frisyrtips, klädtips. Just det, killar handlar den om också, vilka killar som är snygga och populära. Antagligen är jag extra kritisk, eftersom jag inte tycker om idealen och är övertygad om att de faktiskt kryper allt längre ned i åldrarna.

Jag har fått uppfattningen att barn idag är mer upptagna med sitt utseende än vad jag var när jag var barn, och jag är ändå bara arton år. Tjejer på mellanstadiet är sminkade. Jag blir chockad, nästan äcklad, av att se det. Ska de inte få leka, ovetandes och omedvetna om sitt utseende och alla ideal.

För några veckor sedan var Kitty Jutbrink på museumet och pratade om självkänsla, dagen efter visade hon bilder på sin blogg som föreställde barn som deltog i skönhetstävlingar. Hur kan föräldrarna göra så? För här var det föräldrarna som hade spökat ut barnen i smink, för det handlade om riktigt små barn. Vill de att barnen ska tryckas in i en värld av ständiga, orimliga krav på att alltid se perfekt ut? I dag har skönhet blivit ett sätt att få status. Modeller har hög status, även om de inte har någon utbildning eller kan något annat än att gå fram och tillbaka på en catwalk (nu menar jag inte att alla modeller är dumma i huvudet, långt därifrån, men det är inte några andra meriter än utseendet som de är kända för). Kanske vill föräldrarna att barnen ska få den status de själva inte fått, och gör vad som helst för att de ska få det.

Jag har en teori om att det här med utseendefixering hos barn hör ihop med att allt fler barn börjar titta på såpor på teve. Där handlar mycket om utseendet. Man ser inga "fula" människor. Barn tar så lätt efter de vuxna, det är ju så de lär sig. Och även mindre bra saker fastnar. Kraven och idealen fastnar och kommer följa med ända tills barnen blir vuxna och för över dem till sina barn. Har vi hamnat i en ond cirkel som är omöjlig att bryta, eller finns det hopp? Jag tror på det i alla fall.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0