Dammsuga i högklackat?
I onsdags var Elin "Grynet" Ek på museet och föreläste. Det var jättemycket folk och hennes föreläsning var sjuuuukt bra. Efteråt kände jag mig helt glad. Elin pratade om hur Grynet skapades. När Elin gick i skolan var hon den där tjejen som alltid har massor av idéer, tycker att allt är viktigt, roligt och intressant och alltid är positiv. Ibland önskar jag attjag också var en sån, visst jag är positiv och har många idéer, men jag är lite för tyst tror jag, jag vågar inte riktigt säga vad jag vill och tycker. Nåväl, vad hon upptäckte var att alltid när hon kom med sina fantastiska idéer så var det några (oftast killar som satt längst bak i klassrummet) som hela tiden sa "Gud, vad tråkigt, jag vill inte" om precis allt. Elin tänkte att när hon slutade skolan skulle hon slippa dessa tråkmånsar, men de dök upp på massor av andra ställen, på jobbet, i föreningar, överallt. En dag hittade Elin Maria. De jobbade båda med tv och upptäckte att de var precis samma sorts människa, fulla av idéer. Tillsammans skapade de Grynet, en tjej som var som dem. Hon hade massor av idéer och åsikter. Hon tyckte att saker var viktiga och intressanta. Hon vågade säga vad hon tyckte.
Grynet bryter mot normen. Hon vågar vara en vanlig människa i tv. Hon har glasögon, är det någon annan människa som har det i tv? Hon är inte supersmal, som alla andra i tv. Hon är inte supersnygg och perfekt tillfixad, hon ser vanlig ut. Hon visar kroppen som den ser ut i verkligheten, med hår under armarna och veck på magen. Grynet väcker debatt. Får man verkligen göra så i tv? Får man verkligen bryta mot mönstret? Grynet är som hon är, hon ändrar inte på sig bara för att andra vill att hon ska göra det. Därför har hon blivit en av de mest älskade och mest hatade figurerna i tv. Jag tycker att hon är grym. För hon tar ingen skit!
Men det jag verkligen tog till mig var Elins motto att alltid försöka göra allting lite roligare. Allt kan bli lite roligare, det gäller alla saker, särskilt de som är lite tråkiga, som att diska eller dammsuga. Själv brukar hon dammsuga i högklackat, de allra högsta klackarna som man aldrig kan använda annars. Jag kom på att jag skulle kunna göra diskandet lite roligare genom att ta på mig mina prinssesstofflor med rosa svandun. Om man har roligt så mår man bättre, blir lite gladare och kanske lite mer nöjd med sig själv.
Grynet bryter mot normen. Hon vågar vara en vanlig människa i tv. Hon har glasögon, är det någon annan människa som har det i tv? Hon är inte supersmal, som alla andra i tv. Hon är inte supersnygg och perfekt tillfixad, hon ser vanlig ut. Hon visar kroppen som den ser ut i verkligheten, med hår under armarna och veck på magen. Grynet väcker debatt. Får man verkligen göra så i tv? Får man verkligen bryta mot mönstret? Grynet är som hon är, hon ändrar inte på sig bara för att andra vill att hon ska göra det. Därför har hon blivit en av de mest älskade och mest hatade figurerna i tv. Jag tycker att hon är grym. För hon tar ingen skit!
Men det jag verkligen tog till mig var Elins motto att alltid försöka göra allting lite roligare. Allt kan bli lite roligare, det gäller alla saker, särskilt de som är lite tråkiga, som att diska eller dammsuga. Själv brukar hon dammsuga i högklackat, de allra högsta klackarna som man aldrig kan använda annars. Jag kom på att jag skulle kunna göra diskandet lite roligare genom att ta på mig mina prinssesstofflor med rosa svandun. Om man har roligt så mår man bättre, blir lite gladare och kanske lite mer nöjd med sig själv.
Det här med självkänsla (varning: personligt)
Diskuterade självkänsla häromdagen. Vad är självkänsla egentligen? Det som jag inte har.
Min självkänsla är beroende av prestationer. Om jag inte ständigt presterar något upphör jag att existera. Genom mina prestationer kan andra se mig och jag kan se mig själv.
Det är så lätt att analysera och säga vad jag gör för fel. Det är svårare att sluta, att hitta ett sätt att må bra. Och vill jag verkligen må bra och ha den där självkänslan som kompis? Det är ju min ångest, mina krav, min ensamhet, min nedstämdhet, allt jobbigt, tråkigt, hemskt som ger mig inspiration till att skriva eller måla eller göra något annat. Det är ju alla mina problem som gör mig till den jag är. Problemen har tagit över mig, de har blivit en del av min identitet, nu är jag rädd för att släppa dem, för vad är jag utan dem? Är jag något alls? Jag kanske bara är en gigantisk hög med problem som ingen egentligen vill ha?
Det finns nog de som skulle säga att jag har bra självkänsla. För utåt är den kanske bra. På ytan. Fasaden. Jag kan le. Jag kan till och med lura mig själv att jag är glad. Att jag trivs. Men sen kommer jag på mig själv med att räkna minuterna tills det är dags att gå hem. Tills jag kommer hem och kan lägga mig på sängen. Krypa ihop och bara gråta. Gråta för att allt är så eländigt. Gråta för jag vet inte vad. Var kommer tårarna ifrån, det känns ju så tomt inne i mig? Jag vill gräva mig in i eländet och bara vara där. Tycka synd om mig själv. Utforska depressionen, ensamheten, ångesten. Överanalysera. Tränga in i varje hörn. Fan, vad patetisk jag är.
Finns det falsk självkänsla? Jag tror att det finns människor som har dålig självkänsla utan att veta om det. Eller snarare så här: de vet innerst inne att de har dålig självkänsla men ljuger för sig själva. Vissa har blivit så skickliga lögnare att de inte ens märker att de ljuger. Det kan vara en tröst ibland att tänka att de människor som får mig att må dåligt och känna mig värdelös egentligen mår lika dåligt själva. De har dålig självkänsla och måste trycka ned andra för att bekräfta sig själva. Fast just då kanske det inte alltid hjälper.
Min självkänsla är beroende av prestationer. Om jag inte ständigt presterar något upphör jag att existera. Genom mina prestationer kan andra se mig och jag kan se mig själv.
Det är så lätt att analysera och säga vad jag gör för fel. Det är svårare att sluta, att hitta ett sätt att må bra. Och vill jag verkligen må bra och ha den där självkänslan som kompis? Det är ju min ångest, mina krav, min ensamhet, min nedstämdhet, allt jobbigt, tråkigt, hemskt som ger mig inspiration till att skriva eller måla eller göra något annat. Det är ju alla mina problem som gör mig till den jag är. Problemen har tagit över mig, de har blivit en del av min identitet, nu är jag rädd för att släppa dem, för vad är jag utan dem? Är jag något alls? Jag kanske bara är en gigantisk hög med problem som ingen egentligen vill ha?
Det finns nog de som skulle säga att jag har bra självkänsla. För utåt är den kanske bra. På ytan. Fasaden. Jag kan le. Jag kan till och med lura mig själv att jag är glad. Att jag trivs. Men sen kommer jag på mig själv med att räkna minuterna tills det är dags att gå hem. Tills jag kommer hem och kan lägga mig på sängen. Krypa ihop och bara gråta. Gråta för att allt är så eländigt. Gråta för jag vet inte vad. Var kommer tårarna ifrån, det känns ju så tomt inne i mig? Jag vill gräva mig in i eländet och bara vara där. Tycka synd om mig själv. Utforska depressionen, ensamheten, ångesten. Överanalysera. Tränga in i varje hörn. Fan, vad patetisk jag är.
Finns det falsk självkänsla? Jag tror att det finns människor som har dålig självkänsla utan att veta om det. Eller snarare så här: de vet innerst inne att de har dålig självkänsla men ljuger för sig själva. Vissa har blivit så skickliga lögnare att de inte ens märker att de ljuger. Det kan vara en tröst ibland att tänka att de människor som får mig att må dåligt och känna mig värdelös egentligen mår lika dåligt själva. De har dålig självkänsla och måste trycka ned andra för att bekräfta sig själva. Fast just då kanske det inte alltid hjälper.
Ska barnen vara vuxna?
Något som diskuterats flitigt under flera visningar av SMAL-utställningen är frågan om skönhetsidealen kryper allt längre ned i åldrarna. De flesta är överens om det, men det finns (vad jag vet) ingen forskning som bevisar det. Men man kan ju titta i alla tidningar som riktar sig till barn och unga.
Julia, en tidning för tjejer, handlar nästan bara om utseendet, åtminstone har jag fått den uppfattningen av tidningen. Sminktips, frisyrtips, klädtips. Just det, killar handlar den om också, vilka killar som är snygga och populära. Antagligen är jag extra kritisk, eftersom jag inte tycker om idealen och är övertygad om att de faktiskt kryper allt längre ned i åldrarna.
Jag har fått uppfattningen att barn idag är mer upptagna med sitt utseende än vad jag var när jag var barn, och jag är ändå bara arton år. Tjejer på mellanstadiet är sminkade. Jag blir chockad, nästan äcklad, av att se det. Ska de inte få leka, ovetandes och omedvetna om sitt utseende och alla ideal.
För några veckor sedan var Kitty Jutbrink på museumet och pratade om självkänsla, dagen efter visade hon bilder på sin blogg som föreställde barn som deltog i skönhetstävlingar. Hur kan föräldrarna göra så? För här var det föräldrarna som hade spökat ut barnen i smink, för det handlade om riktigt små barn. Vill de att barnen ska tryckas in i en värld av ständiga, orimliga krav på att alltid se perfekt ut? I dag har skönhet blivit ett sätt att få status. Modeller har hög status, även om de inte har någon utbildning eller kan något annat än att gå fram och tillbaka på en catwalk (nu menar jag inte att alla modeller är dumma i huvudet, långt därifrån, men det är inte några andra meriter än utseendet som de är kända för). Kanske vill föräldrarna att barnen ska få den status de själva inte fått, och gör vad som helst för att de ska få det.
Jag har en teori om att det här med utseendefixering hos barn hör ihop med att allt fler barn börjar titta på såpor på teve. Där handlar mycket om utseendet. Man ser inga "fula" människor. Barn tar så lätt efter de vuxna, det är ju så de lär sig. Och även mindre bra saker fastnar. Kraven och idealen fastnar och kommer följa med ända tills barnen blir vuxna och för över dem till sina barn. Har vi hamnat i en ond cirkel som är omöjlig att bryta, eller finns det hopp? Jag tror på det i alla fall.
Julia, en tidning för tjejer, handlar nästan bara om utseendet, åtminstone har jag fått den uppfattningen av tidningen. Sminktips, frisyrtips, klädtips. Just det, killar handlar den om också, vilka killar som är snygga och populära. Antagligen är jag extra kritisk, eftersom jag inte tycker om idealen och är övertygad om att de faktiskt kryper allt längre ned i åldrarna.
Jag har fått uppfattningen att barn idag är mer upptagna med sitt utseende än vad jag var när jag var barn, och jag är ändå bara arton år. Tjejer på mellanstadiet är sminkade. Jag blir chockad, nästan äcklad, av att se det. Ska de inte få leka, ovetandes och omedvetna om sitt utseende och alla ideal.
För några veckor sedan var Kitty Jutbrink på museumet och pratade om självkänsla, dagen efter visade hon bilder på sin blogg som föreställde barn som deltog i skönhetstävlingar. Hur kan föräldrarna göra så? För här var det föräldrarna som hade spökat ut barnen i smink, för det handlade om riktigt små barn. Vill de att barnen ska tryckas in i en värld av ständiga, orimliga krav på att alltid se perfekt ut? I dag har skönhet blivit ett sätt att få status. Modeller har hög status, även om de inte har någon utbildning eller kan något annat än att gå fram och tillbaka på en catwalk (nu menar jag inte att alla modeller är dumma i huvudet, långt därifrån, men det är inte några andra meriter än utseendet som de är kända för). Kanske vill föräldrarna att barnen ska få den status de själva inte fått, och gör vad som helst för att de ska få det.
Jag har en teori om att det här med utseendefixering hos barn hör ihop med att allt fler barn börjar titta på såpor på teve. Där handlar mycket om utseendet. Man ser inga "fula" människor. Barn tar så lätt efter de vuxna, det är ju så de lär sig. Och även mindre bra saker fastnar. Kraven och idealen fastnar och kommer följa med ända tills barnen blir vuxna och för över dem till sina barn. Har vi hamnat i en ond cirkel som är omöjlig att bryta, eller finns det hopp? Jag tror på det i alla fall.
Att göra en utställning
Utställningen SMAL är en alldeles speciell utställning. Det är en utställning skapad av ungdomar, för ungdomar. Vi har gjort nästan allt själva. Från faktainsamling, intervjuer och enkätundersökningar till utformning och design. I varje stad, Norrköping, Stockholm, Östersund och Malmö, har vi jobbat i studiecirklar, alltså i smågrupper. Arbetet satte igång på allvar i september 2008, och den 7 mars 2009 var det vernissage.
Hjärnan bakom alltihop heter Frances Lukas, hon är världens gladaste, mysigaste och mest engagerad person. Hon har blivit vår "utställningsmamma". Anledningen till att hon ville göra den här utställningen var att hon upplevde att så många runtomkring henne mådde dåligt på grund av skönhetsidealen och alla krav de skapar. Eftersom de som drabbas hårdast ofta är ungdomar så verkade idén att låta andra ungdomar göra utställning bra. Oftast är det lättare för unga att ta till sig budskapet om det är andra unga som pratar om det. När vuxna försöker tala om något är det lätt att det upplevs som tjatigt och tråkigt, även om budskapet i grunden är viktigt.
För att göra själva utställningen har vi fått hjälp från Malvin och Anna på designfirman Unna. Det har varit väldigt spännande att tillverka utställningen, att lära sig hur idéer kan förverkligas. Vi har fått se våra idéer växa fram från enkla skisser till en färdig utställning. Ibland har det känts som om det inte blev som vi tänkt oss och det har varit jobbigt att inse att allt inte går att göra i verklighet. Den kreativa processen är jobbig och det kan vara svårt att tänka om när man haft en idé som verkat helt perfekt men som inte går att genomföra praktiskt. Men när jag såg den färdiga utställningen så tyckte jag ändå att allt var perfekt och jag blev så stolt över allt som vi skapat.
Jag heter Anna och är en del av Norrköpingsgruppen. Här har vi varit sex stycken deltagare: Ronja, Fredrik, Linnea, Sofie, Matilda och jag. Dessutom har vi fått fantastiskt mycket stöd från Ulrika som varit vår cirkelledare. Och så får vi inte glömma Marie som ordnat med allt praktiskt.
Anledningen till att jag valde att vara med i det här projektet är att jag tycker att frågan om skönhetsideal är så otroligt viktig. Alla påverkas, och många mår dåligt. Att kunna vara med och påverka känns fantastiskt. Jag hoppas att de som besöker utställningen får sig en tankeställare och verkligen funderar på om det är värt all tid, alla pengar och allt lidande för att kunna vara snygg.
Nu efter vernissagen hjälper vi från Norrköpingsgruppen till med guidningar av utställningen. Tillsammans med Arbetets museums pedagoger Annelie, Jasmina och Katherine visar vi utställningen för olika ungdomsgrupper, mest skolklasser. Det är verkligen roligt, men inte helt lätt. Vid varje visning är det nya delar av utställningen som kommer i fouks och jag lär mig något nytt nästan varje gång. Skönhetsideal är ett ämne som verkligen skapar diskussioner och jag tycker det är spännande att höra vad andra tycker om ämnet.
Hjärnan bakom alltihop heter Frances Lukas, hon är världens gladaste, mysigaste och mest engagerad person. Hon har blivit vår "utställningsmamma". Anledningen till att hon ville göra den här utställningen var att hon upplevde att så många runtomkring henne mådde dåligt på grund av skönhetsidealen och alla krav de skapar. Eftersom de som drabbas hårdast ofta är ungdomar så verkade idén att låta andra ungdomar göra utställning bra. Oftast är det lättare för unga att ta till sig budskapet om det är andra unga som pratar om det. När vuxna försöker tala om något är det lätt att det upplevs som tjatigt och tråkigt, även om budskapet i grunden är viktigt.
För att göra själva utställningen har vi fått hjälp från Malvin och Anna på designfirman Unna. Det har varit väldigt spännande att tillverka utställningen, att lära sig hur idéer kan förverkligas. Vi har fått se våra idéer växa fram från enkla skisser till en färdig utställning. Ibland har det känts som om det inte blev som vi tänkt oss och det har varit jobbigt att inse att allt inte går att göra i verklighet. Den kreativa processen är jobbig och det kan vara svårt att tänka om när man haft en idé som verkat helt perfekt men som inte går att genomföra praktiskt. Men när jag såg den färdiga utställningen så tyckte jag ändå att allt var perfekt och jag blev så stolt över allt som vi skapat.
Jag heter Anna och är en del av Norrköpingsgruppen. Här har vi varit sex stycken deltagare: Ronja, Fredrik, Linnea, Sofie, Matilda och jag. Dessutom har vi fått fantastiskt mycket stöd från Ulrika som varit vår cirkelledare. Och så får vi inte glömma Marie som ordnat med allt praktiskt.
Anledningen till att jag valde att vara med i det här projektet är att jag tycker att frågan om skönhetsideal är så otroligt viktig. Alla påverkas, och många mår dåligt. Att kunna vara med och påverka känns fantastiskt. Jag hoppas att de som besöker utställningen får sig en tankeställare och verkligen funderar på om det är värt all tid, alla pengar och allt lidande för att kunna vara snygg.
Nu efter vernissagen hjälper vi från Norrköpingsgruppen till med guidningar av utställningen. Tillsammans med Arbetets museums pedagoger Annelie, Jasmina och Katherine visar vi utställningen för olika ungdomsgrupper, mest skolklasser. Det är verkligen roligt, men inte helt lätt. Vid varje visning är det nya delar av utställningen som kommer i fouks och jag lär mig något nytt nästan varje gång. Skönhetsideal är ett ämne som verkligen skapar diskussioner och jag tycker det är spännande att höra vad andra tycker om ämnet.
